Mina förhoppningar inför Belinda Olssons program Fittstim – min kamp är så grundligt grusade att jag tvivlar på om det finns någon poäng i att titta ikväll när andra avsnittet sänds. När SVT körde reklamen inför programmet tänkte jag: Äntligen! Nu kommer vi vardagsfeminister att få hjälp att bena lite i begreppen och politiken! Belinda Olsson, som ju tillhör ungefär samma generation feminister som jag, kommer att titta på oss och på samtiden och på allt som har hänt och hon kommer att bringa ordning i begreppen. Tänkte jag. Varför jag gjorde det är ytterst oklart. Kanske är jag dum, kanske är jag optimist?
Det visade sig att SVT ville göra ett program som skapade så mycket upprördhet som möjligt och därmed debattartiklar, blogginlägg och twitterstorm. Givetvis utan att egentligen säga eller göra något utmanande. Alltså passar man på att rama in programmet med frågor som man oftast hittar i anti-feministiska debattörers arsenal; Har feminismen gått för långt? Handlar barbröstad aktivism i själva verket om exhibitionism? Är inte hen rätt tramsigt som ord?
Exakt vad Belinda Olsson ville göra är inte lika självklart. Jag gissar på att hon ville göra något som var lite folkligt och härligt, med värme och humor (tänk Jakten på lyckan med Hanna Hellquist) och kombinera det med att hämnas lite på den feminism som hon tycker har sprungit ifrån henne (vilket den har, Olsson känns mer i fas med dinosauren Ebba Witt-Brattström än någon annan). Och visst är det lite kul ibland, man kan fnissa lite åt pryda Belinda i bubbelpoolen eller känna igen sig i besattheten att försöka få veta könet på en person (även om personen i fråga är ett litet barn). Jag är ganska säker på att man kan det.
Själv blev jag mest ledsen och tyckte att Belinda Olsson slog in öppna dörrar. För jag tror att en av grejerna som Belinda Olsson har missat (i och med att feminismen sprang ifrån henne och allt det där) är att nu är det hon som har makten. Hon är inte längre en ung skribent som måste slåss för utrymme. Hon är den som sätter tonen, skapar normen och upprätthåller rådande maktfördelning. Belinda Olsson fyller 40 år i år. Hon fick sitt stora mediala genombrott 1999 och senast hon sågs i tv-rutan var det som programledare i SVTs Debatt. Det är 15 år av att synas, höras och ta plats. Inte bara har hon varit en person som svenska folket känner till, hon har varit den som har, helt bokstavligt, styrt debatten. Hon har tyngd. Så när programmet målar en bild av vad som är perifer feminism så får det tyngd. Per automatik får aktivismen och hen-dagisen ett löjets skimmer över sig. Och det som första programmet väljer att lyfta fram blir en definition av svensk feminism idag.
Och här någonstans skulle jag önska att SVT tog sitt ansvar. Det finns uppenbara frågor som jag tycker borde ställas automatiskt. För att nämna några:
1. Kan vi göra ett program som utger sig för att skärskåda dagens Feminism (i helhet, med stort F) och utgå från en vit, medelklasskvinnas perspektiv?
2. Kan vi ta upp ordet hen utan att nämna transpersoner? Utan att nämna att det finns människor som verkligen behöver ordet för att kunna benämna sig själva?
3. Kan vi göra ett helt första avsnitt utan att prata om hur ett av problemen är just den vita, medelklasskvinnans feminism? Utan att diskutera att just den typen av feminism faktiskt osynliggör en himla massa annan feminism (som t.ex. feminism med utgångspunkt i det icke-vita eller transidentiteter)?
Kanske ställdes dessa frågor. Och avfärdades som oviktiga. Eller så ställdes de inte alls. Jag vet inte vilket av alternativen som gör mig mest ledsen. Förnekandet av andra perspektiv än det egna eller den totala blindheten inför de samma.
Oavsett hur det gick till så är resultatet vårdslöst. Det är en vårdslös hantering av ämnet. Vårdslös hantering av intervjupersonerna. Vårdslös hantering av publikens förtroende för public service.
När Belinda Olsson ikväll går vidare till mannen och hur han påverkas av feminismen så ser det än en gång vitt och medelklassigt ut i klippen. Och jag fortsätter att önska att Olsson och teamet stannat upp och funderat på vilka det är som får vara feminister i Fittstim – min kamp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar